Inlägg med smak av blod

Ännu en av årets skoldagar har genomförts i lagom positiv anda. Som en start på dagen kände jag mig tvingad att berätta att jag faktiskt hade en bra hårdag - innan jag tog steget ut genom vår gröna dörr.

Efter den storslagna entrén med före detta respektabelt hår och smink numera totalt vandaliserat styrdes stegen mot naturkunskapslektion utan förväntningar av större slag då laboration och all dess tillbehör (läs: inlämning av labrapport) väntades. Och hade jag rätt? Självklart. Enda skillnaden var denna gång att vi under lektionstid var tvungna att förvålla oss själva smärta och skada, i stor utsträckning - utöver den vanliga pinan med att faktiskt försöka förstå cellen. Den här lektionen inleddes utan leenden. Det var nu dags för den slutgiltiga domen. Orden som låg i klassrummets kvava luft behövde inte yttras, struparnas förskräckta skrik kvävdes i resterna av metangaserna från föregående klass lektion och tankarna om en framtid utplånades, dagen var kommen.

Lärarens uttalade ord skapade en dimma framför ögonen, ekade i luften och skar in i själen. Lögner av högsta nivå var yttrade, "ni behöver inte". "Ni behöver inte", som att en lektion skulle kunna genomföras med ett "ni behöver inte". Orden var yttrade, ursäkten var gjord men händelsen var att vänta.

Material samlades in, rocken i den förvånandsvärt lilla storleken large hamnade på axlarna, djupa andetag hamstrades och tankarna fokuserades. Det var dags att åsamka sin egen smärta och djupt beklaga sin sorg över att man som sämhällsvetare tvingas läsa Naturkunskap B. Dagens uppgift var, i andra ordalag än åsamka sig själv smärta, ta blodprov. Med den simpla anledningen "ta reda på din blodgrupp" skulle du sticka dig själv i fingret med en spjutspets.

Djupa andetag, fokuserade tankar, lugnande blickar, sikta och dutta lätt på fingret. Total miss. "Massera ut blodet", "massera" är ett ord jag i vanliga fall brukar förknippa med välmående, i samband med "ut blodet" fungerar det mindre bra. Total miss. Dutten med spjutspetsen var för fjantig. Ny dutt. Massage. Ny miss. Pang på. Massage. Dusch. Blodplacering på objektglas, konstaterande av blodgrupp, handtvättande, plåsterpåsättning, läsande av papper: upprepa föregående procedur.

Härligt, med minst lika mycket engagemang stack jag mig själv ytterst frivilligt i fingret i samband med meningen "jag valde samhäll av en anledning och den var att slippa natur" och konstaterade mig själv som positiv - med lite hjälp från Therese.

Handtvättande, läsande av papper igen, ytterligare tabbe konstaterad: tredje massakern av finger att vänta. Denna gång för att få titta på blodceller. Kul, surprise! Du sitter på ett lager av blodceller och du verkar inte vara dödligt sjuk, skönt att få det konstaterat.

Till slut, betydligt grönare i ansiktet än tidigare, avslutades lektionen efter mycket större klagan av missnöje än reell förankring av känslan. Den enda med rätt att klaga var Sofie som, efter Sofias bortryckning av egen hand, stack sig själv med enorm kraft och tappades på mycket älskvärt blod.

Dagens goda gärning: utlåning av mobil till smått onykter man som behövde prata med Evalis.
Dagens presentation: "hämta papper", människan sade aldrig sitt namn på lektionen
Dagens Ulricehamn: visning av filmen "Den obehagliga sanningen" på bion - utan fungerande ljud "men ni har ju textremsan"
Dagens tack: ingen labrapport på blodspillan
Dagens slingrare: ja, jag har ju inget emot att sticka mig själv i fingrarna, men det blir så mycket roligare med lite klagomål
Dagens andra slingrare: det fanns främre orsaker till varför jag valt att gå samhäll.